ni vill. Jag undrar bara, om jag kan tillräckligt för att antaga en sådan plats.’
’Var inte rädd för det,’ sade fröken Raimar mycket bestämt. ’Jag skulle inte rekommendera dig, om jag inte vore säker på, att du skulle kunna fylla din uppgift.’
Därefter gick hon sin väg och jag stod där mycket bedrövad.
Jag började göra mig i ordning att resa, och det var mycket att göra — och mycket att höra!
Miss Lead höll långa, stränga predikningar och förberedde mig till att bliva en värdig lärarinna. Fröken Raimar förmanade mig varje dag att vara allvarsam och grundlig, endast fröken Gussow såg ofta på mig med en lång och sorgsen blick, som om hon ville säga: Det gör mig ont, Darling, att du måste äta främmande människors bröd!
Avskedets allvarliga dag var inne. Det var den tjuguåttonde september klockan elva på förmiddagen, en timme före min avfärd. Jag satt i mitt rum på min koffert och grät. Jag var så genomledsen, mitt hjärta var så tungt som en kvarnsten i mitt bröst. Kan du föreställa dig det? Nej, det kan du inte, lilla Elsa. Då du for ifrån oss, grät du också och var mycket ledsen, men du reste då till ditt eget, kära hem och dina föräldrar avtorkade snart dina tårar. Vem skulle avtorka mina? Ingen. Jag skulle ut till främmande människor och förbliva ’ensam’, som vår kära Lilli sjöng. Jag önskade att jag vore död som hon.
Då jag satt där och kände mig övergiven och snyftade högt, så stod med ens doktor Althof, min doktor Althof, framför mig. Jag hade varken hört, när han knackade eller när han öppnade dörren. Du kan tänka dig, hur förskräckt jag blev! Jag sprang upp från min koffert och höll näsduken framför ansiktet, så skämdes jag.
