Han drog sakta undan näsduken och frågade med sin vackra, djupa röst:
’Varför gråter ni, miss Nelly? Är ni så ledsen att skiljas från pensionen? Vill ni stanna här?’
Jag svarade inte ett ord, jag kunde inte, så snyftade jag ännu.
’Se på mig, miss Nelly,’ bad han. ’Jag vill gärna se edra ögon, då jag vill göra er en fråga.’
Jag försökte att se på honom, men måste slå ned mina ögon — han hade en så underlig blick, aldrig förr hade han sett så på mig. Jag blev så rädd, men blodet rusade upp i mitt ansikte. Han tog min hand och höll fast den och så — jag vet inte, hur det gick till — hade han omfamnat mig och frågat: ’Håller ni av mig, Nelly?’
Kan du tänka dig, Elsa, vad jag kände vid denna fråga? Det var som om himlen plötsligen hade öppnat sig och utgjutit all sin salighet över mitt huvud. Vaken och drömmande hör jag oupphörligt dessa ord i mina öron, och ibland tänker jag, att det inte är verklighet. Men hör vidare, du är min bästa väninna och jag skall inte dölja något för dig.
’Håller du av mig?’ frågade han ännu en gång. ’Vill du bli min lilla hustru?’
’Ja — ja’, svarade jag, och jag vet icke om det var rätt av mig att jag så hastigt och utan besinning gav honom mitt ja. Men jag kunde icke annat, jag hade ju redan länge älskat min Alfred av hjärtat.
Och nu kysste han mig på pannan och kallade mig sin fästmö. Min lycka var gränslös, jag var icke längre ensam och övergiven, jag hade på ett ögonblick fått ett hem.
Vi gingo sedan direkt till fröken Raimar och Alfred presenterade mig som sin fästmö. Elsa, du! Du skulle ha sett, hur förvånade de blevo! Det var för löjligt! Mindre
238
