Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tårar, fröken Raimar skulle ej få se mig svag. Alfred kommer för övrigt snart tillbaka, endast åtta dagar blir han borta.

Farväl nu, dear Elsa. Jag har skrivit ett långt, långt brev, låt nu se att du snart svarar. Jag är så glad över att få brev från dig. Du kommer väl till vårt bröllop? Det blir på nyåret. Tusen kyssar till dig, min älskling, och hälsa dina snälla föräldriar och din lilla baby från
din lyckliga Nelly.”

— Nelly förlovad med doktor Althof! ropade Elsa jublande. Nu behöver hon inte bli guvernant, mamma!

— Nej, nu har hon funnit det bästa hemmet, svarade fru Macket, som ibland hade smålett åt Nellys naivt komiska uttryck och ibland ej kunnat återhålla en tår av rörelse. Och det ha vi skäl att unna den stackars flickan, son står ensam i världen. Hon måtte vara en riktigt snäll och rolig varelse, det märks tydligt på hennes brev.

Då Elsa kom in på det kapitlet, var hon outtröttlig. Fru Anna måste allvarligt påminna henne om, att de väntade främmande.

— Strax, mamma, strax, jag skall skynda mig av alla krafter! Men i dörren vände hon sig om ännu en gång för att fråga, hur doktor Althof kommit att förälska sig just i Nelly. Hon inväntade likväl ej svar på denna besynnerliga fråga, utan sprang uppför trappan, där hon altid tog två steg åt gången.

— Nelly förlovad! Hon kunde ej tänka på något annat. Hon genomlevde med sin väninna den viktiga händelsen från början till slut och var så borta från verkligheten, att hennes påklädsel alls ej lyckades, utan hon gjorde allt vad galet var.

I stället för den vita battistklänningen hade hon tagit på sig sin morgondräkt — hon märkte det först, då hon skulle fästa de blekröda bandrosetterna på den. Hon skynade att byta om.

240