fröken Raimar — hon förstår alltid att behålla herraväldet över sitt ansikte, man vet ej rätt, om hon är sorgsen eller glad. Men jag tror, att hon var glad denna gång, ty hon omfamnade mig och kysste mig. Till Alfred sade hon: ’Detta har kommit hastigt, herr doktor. Jag har aldrig lagt märke till er böjelse.’
’Jag fick den först klar för mig själv, då jag var nära att förlora Nelly’, sade Alfred, och så bad han fröken Raimar att skicka återbud angående guvernantsplatsen och att låta mig få stanna kvar under hennes moderliga beskydd, till dess vi gifta oss. Hon lovade det. Jag stannade alltså här och packade åter upp mina saker.
Miss lead lyckönskade mig också, men fast hon är min landsmaninna, så var hon ändå så kall som en groda. Jag tror hon avundades mig. Men det bryr jag mig icke om, utan jag är utom mig av sällhet. Fröken Gussow är mycket glad över min lycka. Jag håller av henne som en syster och ber nu för tiden varje dag, att Gud måtte befria henne från hennes tunga kall — hon är för god för att kunna vara en sträng lärarinna.
Våra väninnor voro utomordentligt snälla. Det vill säga, inte alla, ty Melanie och Greta ha oförmodat rest härifrån, därför att deras mamma är sjuk. De veta ännu ingenting. Orla skänkte mig genast ett dyrbart armband son minne och som förlovningspresent. Lilla skrattduvan kunde inte säga ett ord, så skrattade hon. Rosi sade som vanligt några väl valda ord — och Flora blev lång i ansiktet och såg på Alfred med en svärmisk blick, varpå hon stum tryckte vära händer. I går lyckliggjorde hon mig med en lång ’Elegie till en brud’ — den är mycket vacker, liksom Floras alla dikter.
Tidigt i morse reste Alfred till sin moder. Det var ett mycket sorgligt avsked. Vi kände oss å ömse håll en smula betryckta, men vi läto ändå inte modet sjunka. Jag sväljde tappert mina
