en pelare och hade mycket att beställa med ett vinranksblad. Den vackra flickan tycktes ha blivit större och vackrare på de få veckor, sedan han såg henne först.
— Ni är så tyst så allvarsam, sade han, inte alls som när ni var hos oss på Lindenhof. Vad har det blivit av ert glada lynne? Har ni någon sorg att bära på?
— Sorg? Nej.
Hennes ögon logo nu till honom med det förra muntra uttrycket. — Tvärtom, jag har haft en stor glädje.
Harpå berättade hon om Nellys förlovning.
Hon blev egentligen förvånad över att han förblev så oberörd därav. Han hade inte ändrat en min, då hon berättade den märkliga händelsen. Han såg oavbruted på henne, men det föreföll henne likväl, som om hans tankar varit långt borta.
— Är hon mycket lycklig? frågade han en smula tankspritt.
— Lycklig! upprepade Elsa harmsen över en så dum fråga. Jo, ni skulle läsa hennes brev!
— Läs upp det för mig, bad Leo. Låt oss begagna ensamheten, nu äro vi alldeles ostörda.
— Nej, det gör jag visst inte, ropade Elsa en smula orolig. Hom kom att tänka: Hur kan du stå och tala om Nellys hemligaste tankar för honom? — Men var det månne intet annat än denna tanke, som gjorde henne så egendomligt beklämd? Och var det bara därför, som hon fruktade för att vara ensam med honom?
— Om jag ber er riktigt, vill ni då inte?
Hon var redan färdig att taga till flykten, då hon hörde honom säga detta.
— Jag kan inte. Jag har inte tid nu. En annan gång! sade hon förvirrad, skyndade över verandan och genom matsalen in genom de öppna dörrarna till moderns lilla budoar.
242
