Han såg efter henne, tills hennes vita klänning var borta. Hans ansinkte uttryckte de mest skiftande känslor, tvivel, hopp, kärlek.
Då Elsa, andlös och rodnande, kom med sådan fart in i det lilla rummet, blev hon förskräckt över att träffa onkeln där.
— Nå, vad står på, lilla ungen? frågade han och lade bort en bok, som han läst i.
— Ingenting, ingenting alls, utbrast hon hastigt. Jag är bara så varm och har sådan förskräcklig hjärtklappning.
Innan han fick tid att fråga efter orsaken till hennes hjärtklappning, började hon berätta.
— En utomordentligt rolig nyhet, onkel Kurt! Nelly är förlovad.
Han visste mycket väl, vem Nelly var. Elsa hade flera gånger under måltiderna — då var hon alltid ivrig och talför — talat om sin väninna. Men han visste inte, hur hon såg ut, och nu kunde hon visa honom hennes porträtt, ty nu i dag hade hon fått sig tillsänt det album, som fröken Raimar lovat henne, innan hon reste. Det innehöll porträtt av både lärarinnor och kamrater.
— Jaså, Nellys förlovning skaffar dig så häftig hjärtklappning, sade han med ett leende, som ej var så utan tvivel. Men säg mig, äro Gontraus komna?
Elsa hörde inte denna fråga.
— Se, här är Nelly, sade hon och räckte fram albumet. Nå, är hon inte förtjusande söt?
— Förtjusande? Å, jag vet inte, svarade han tveksamt och sedan han sett på fotografien med en kritisk blick. Behaglig, nätt! Munnen är vacker, men ögon och näsa — — —
— Onkel, du får inte vara så kritisk, avbröt Elsa. Var du säker på, att Nelly är förtjusande söt. Fotografien är dålig för resten, hon är mycket vackrare i verkligheten.
