Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

fröken med sitt ljusa, slätkammade hår. Hon är så hård och ovänlig. Du skall få se, pappa, att hon inte blir snäll emot mig. Varför får jag icke behålla Bob?

— Du har ju hört varför; nu får du icke längre envisas, sade fadern en smula förebrående.

— Nu börjar du också att gräla på mig! Aldrig någonsin förr har du talat så där hårt till mig, ropade Elsa djupt sårad, och hon kände sig vid tanken, att ingen människa, icke ens själva pappa, kunde tåla henne, så olycklig, att hon började att gråta mitt på gatan, så stor hon var.

Amtmannen tog hennes arm och lade den i sin. Barnets tårar gjorde honom vek om hjärtat.

— Men, barn, sade han ömt och försökte att skämta, vad tar du dig till? Vill du att folk skall skratta åt dig, när de se den stora flickungen gråta?

Han förde henne tillbaka till hotellet och där funno de redan Bob. Med muntert skall hälsade han Elsa, som under högt snyftande lyfte upp honom och smekte honom.

Klockan fem skulle amtmannen resa hem igen. De få timmarna som återstodo förgingo snabbt och stormigt. Ju närmare avskedets stund kom, desto mera upprörd blev Elsa, och han behövde hela sin fasthet för att motstå hennes böner att han skulle taga henne med tillbaka till Moosdorf.

— Var nu förnuftig! Huru ofta bad han henne icke på det mest enträgna sätt härom, då hon i sin lidelsefulla upphetsning utstötte allehanda hotelser, såsom:

“Jag rymmer därifrån”, eller “jag skall bli så elak, att den otäcka fröken skickar mig hem igen.” Han visste att hon icke skulle göra varken det ena eller det andra, men det gjorde honom ändå bekymrad att se sin älskling så tröstlös.

Hon ville åtminstone följa honom till stationen, men även detta tillät Macket icke.


36