Sida:I pensionen 1919.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Upprepade gånger räckte man henne fatet och upprepade gånger försåg hon sig med en ansenlig portion, som hon slukade nästan ögonblickligt.

— Hon är inte måttligt glupsk, viskade den femtonåriga Greta till sin två år äldre syster. Se, hur hon stoppar i sig!

Melanie måste hålla handen för munnen för att inte skratta högt.

Klockan var ungefär halv åtta, då man steg upp från bordet. Nu fingo pensionärerna göra vad de ville, tills klockan blev nio, då man skulle i säng.

— Kom, sade Nelly och närmade sig Elsa, kom så gå vi ut i trädgården.

Det var en vacker trädgärd, Elsa nu gjorde bekantskap med, inte så stor och parklik som den där hemma, men väl underhållen. Där funnos lummiga, höga träd och det var ingen brist på behagliga sittplatser. Utsikt hade man till de grönklädda bergen runt omkring.

— Är det inte vackert här? frågade Nelly. Har du lika vackra berg hemma hos dig?

— Nej, berg ha vi inte, svarade Elsa, men jag tycker mera om det. Där är så öppet, man kan se långt, långt bort över slätten. Och kring vår park ha vi ingen mur, bara en grön häck — det är mycket vackrare.

Nelly visade henne alla de vackraste punkterna i trädgården. Hon förde Elsa till gungan, till lekplatsen och slutligen till en gammal lind, som med sina väldiga grenar skuggade över en vidsträckt, rund plan.

— Här är vackert, tycker du inte det? frågade hon och såg upp till det täta, gröna lövtaket. Här bruka vi vila middag. Det här gamla trädet skulle ha mycket att berätta, om det kunde tala. Det känner till många hemligheter, som ha blivit bekända här.


43