Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Under Nellys muntra skämt gick tiden fort. Elsa, som på morgonen känt sig så olycklig, som på eftermiddagen icke trott att hon skulle kunna överleva skilsmässan från sin fader, hade skrattat rätt muntert åt Nelly, ty hon hade ett så lustigt sätt att göra henne uppmärksam än på den ena, än på den andra av pensionsflickorna.

— Vad heter hon, som satt bredvid mig vid bordet? frågade Elsa.

— Hon med korta håret och pincenez? Det är Orla Sassuwitsch. Hon är skicklig, skall du tro. Men vi ä litet rädda för henne allihop, för hon säger alltid sanningen rent ut.

— Men det är väl rätt? menade Elsa.

— Ja bevars, när den är trevlig att höra, men det händer att den kan vara obehaglig, och då vill man helst slippa att höra den. Om jag till exempel kom till henne och sade: Du har rökt cigaretter, Orla, så skulle hon inte tycka om det, fast det vore sant. Jag har tittat genom nyckelhålet och sett hur stora rökmoln bolmade därinne.

De båda flickorna hade gått fram till en tårpil, som sänkte sina grenar ända ned till marken. Nelly stannade och böjde ett par grenar åt sidan.

— Här, Elsa, får jag presentera för dig vår författarinna, sade hon leende.

Elsa tittade in mellan lövverket och såg en ung, gänglig flicka sitta på en liten träbänk. Hon var blond och blek och hennes ansikte var fullt av fräknar, på sina knän höll hon en tjock skrivbok med blåa pärmar och skrev flitigt i den. Elsa såg först på henne med en viss nyfikenhet, det var något alldeles nytt för henne, att femtonåriga flickor kunde skriva och brydde sig om att skriva i onödan.

— Hon skriver romaner, upplyste Nelly, och sådana ut-

44