Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kan inte heller låta bli att skratta med, så smittsamt är det. — Nu har du sett alla, som ä jämnåriga med oss. De andra ä yngre eller också ä de engelskor, och det är inte mycket att säga om dem. De ä tråkiga varenda en, och tala ännu sämre tyska än jag.

På slaget nio drogo sig alla pensionärerna in i huset. Förrän de gingo och lade sig, plägade de gå in till föreståndarinnan i hennes rum för att säga god natt. Hon kysste var och en på pannan, ibland gav hon någon en förmaning, ett ord av beröm eller tadel, allt eftersom de uppfört sig under dagens lopp, men det skedde alltid i en kärleksfull ton, som då en moder talar till sitt barn.

— Jag vill tala några ord med dig, lilla Elsa, sade fröken Raimar, då Elsa önskade henne god natt. Vänta här ett ögonblick.

Då de övriga lämnat rummet, förmanade hon Elsa att iakttaga mera skick vid bordet.

— Du skall inte hålla koppen med båda händerna och stödja armbågarna mot bordet, mitt barn, det ser så obelevat ut. Lägg märke till de andra flickorna, så skall du se att ingen gör som du. Och så skall du inte, som små barn göra, äta som en varg.

Elsa blev mörkröd av harm över denna tillrättavisning, hon knep trotsigt ihop läpparna och sväljde ett oartigt svar.

—Gå nu till sängs, barn, och sov gott!

Hon ville kyssa Elsa på pannan, men med en hastig rörelse drog denna tillbaka sitt huvud, det var henne förhatligt att låta föreståndarinnan kyssa sig, hon avskydde henne nu.

Då vände sig fröken Raimar motvilligt bort från den tredska flickan. Elsa gick sin väg.

Hon sprang uppför trappan och kom andlös in i rummet

46