till Nelly. Dörren smällde hon igen efter sig, något som var strängeligen förbjudet i pensionen.
— Skjut inte för regeln, sade Nelly, det är inte tilllåtet. När vi lagt oss, tittar fröken Gussow in till oss.
Nelly fick själv draga ifrån regeln, ty Elsa rörde sig naturligtvis inte ur stället. Hon kastade sig på sängen och började gråta.
— Vad är det? frågade Nelly förskräckt.
— Jag vill inte stanna kvar här! Jag far min väg i morgon. — Om bara pappa visste, hur man behandlar mig! utbrast Elsa upprörd.
Genom frågor fick Nelly reda på vad fröken Raimar sagt till Elsa.
— Jag äter oskickligt — jag är en varg — jag är som ett litet barn! Hemma får jag äta hur jag vill och hur mycket jag vill. Jag vill resa hem igen, jag reser i morgon dag!
— Inte skall du vara ledsen för sådana obetydligheter, sade Nelly milt och strök smekande med handen över Elsas lockiga huvud. Fröken Raimar är mycket rättvis, hon menar väl och vill inte såra dig. Hon är likadan mot oss alla, vi ä unga och oförståndiga och ä här för att lära oss. — Kom nu, så lägga vi oss. Och sedan, när fröken Gussow har gjort sin rund, så kila vi upp tysta som små råttor och packa upp din lilla koffert.
Men Elsa blev inte så fort glad igen.
— Nej! ropade hon och sprang upp, lilla kofferten ska vi inte packa upp. Jag reser härifrån.
Hon rev kläderna av sig, kastade dem ifrån sig och kröp själv synftande i säng. Nelly tog klänningen, som Elsa slängt på en stol, hängde den på en krok, lade sedan ordentligt ihop de andra plaggen, varefter hon själv klädde av sig.
Innan hon lade sig, knäböjde hon, knäppte ihop händerna och bad en kort bön.
