Sida:I pensionen 1919.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Du är bra snäll, Nelly, sade Elsa. Hur kan du alltid vara så där snäll och tålig? Det kan inte jag.

— Det får du väl lära dig, sade Nelly.

Klockan elva gick Elsa ned till lärarnas rum. När hon kom in, såg hon flera av lärarna och några lärarinnor sitta omkring ett stort bord. Fröken Raimar satt vid bordsändan.

— Kom närmare, barn, sade hon. Med ett par vänliga ord gjorde hon den nya eleven bekant med sina blivande lärare. Sedan bad hon att få se skrivböckerna. Den första innnehöll övningar i modersmålet. Hon bläddrade, läste litet här och där och skakade ibland på sitt huvud.

— Verkligt goda och klart uttryckta tankar här och där, sade hon till doktor Althof. Men så slarvigt skrivet. Här står ”gosse” stavat med å. Återstår rätt mycket att lära. Hur stavar du till ”gosse”, Elsa?

Elsa kunde knappt tro att det var allvar. Skulle hon stå där och stava som en nybegynnare i förberedande klassen? Hon dröjde med svaret.

Förestånderskan plägade ej skämta och såg med en smula förvåning på Elsa.

— Jag begär att få veta, hur du stavar gosse, upprepade hon ännu en gång i så bestämd ton, att Elsa ej längre kunde tvivla på att hon menade allvar.

Hon rynkade pannan, drog upp överläppen och stavade så hastigt, att det knappast hördes: — G-o-s-s-e. Så stirrade hon ut genom fönstret för att slippa se fröken Raimar.

— Det var alltså bara slarv, jag kunde tro det, sade denna. Du måste hädanefter vara mer uppmärksam, när du skriver dina uppsatser. Sådana fel, som jag finner i din skrivbok, träffar man här inte högre än i tredje klassen.

Hon förhörde därefter Elsa i olika ämnen. Ibland blevo svaren överraskande goda, ibland rent av enfaldiga. Doktor

53