bättre, det är så svårt att få på maskorna och jag gör det så dåligt.
Melanie Schwarz, som är mycket vacker men mycket tillgjord och oupphörligt säger ’förfärligt vacker, förfärligt angenäm, förfärligt avskyvärd’, hon sade en gång: ’Du stickar så förfärligt avskyvärt, Elsa.’ Du ser, pappa, att jag ingenting kan.
Under arbetstimmarna tala vi ibland franska och ibland engelska. På franska kan jag åtminstone göra mig förstådd, men på engelska går det dåligt, så dåligt att jag skäms för att säga ett ord. Nelly är mycket snäll, hon hjälper mig och talar engelska med mig, när vi äro på tu man hand.
Kära pappa, du frågar om jag fått väninnor. Ja, Nelly och sex andra ha blivit mina väninnor, men jag håller mest av Nelly. Jag skall en annan gång berätta för dig vad de heta och hur de se ut, i dag har jag inte tid att göra det, ty då blir brevet aldrig färdigt. En av dem är författarinna, det måste jag ändå tala om.
När vi äro ute och gå, var förmiddag från tolv till ett och var eftermiddag från fem till sju, så går jag nästan alltid med Nelly. Vi måste nämligen marschera två och två som soldater. En lärarinna går förut och en går efteråt och leder en av småflickorna. Vi få varken vika av åt höger eller vänster, utan måste hålla oss i ledet. Ack, och jag som så ofta hade lust att flyga bort, långt upp på bergen — och när jag väl vore där ännu längre bort — men då skulle jag inte vända om till mitt fängelse!
Vi gå i krykan varenda söndag, men det är inte roligt. Jag sitter mitt ibland en massa obekanta människor, och prästen är en gammal gubbe, som talar så otydligt att jag har svårt att förstå honom. I Moosdorf är de något helt annat. Där sitta vi i vår egen kyrkbänk, och när jag ser mig omkring, ser jag bara bekanta. Och när vår organist spelar upp och bondbarnen taga
62
