upp psalmen med högan röst — och min älskade pastor stiger upp på predikstolen och talar, så det går en till hjärtat, då är det på ett helt annat sätt högtidligt än här. Och ibland, när solstrålarna falla in genom de målade fönsterrutorna och färga golvet med sina vackra färger, då är där härligt, härligare än någon annstans på jorden.”
Här måste Elsa avbryta sig mitt i läsningen och göra ett uppehåll… Tanken på hemmet och längtan dit överväldigade henne så att hon brast i gråt. Först då tårarna åter voro torkade, läste hon brevet till slut.
“Hälsa till alla, min hjärtans kära lilla pappa, mamma med. Dagboken, som hon skickade mig, kan jag icke begagna, jag har aldrig tid att skriva något i den, men jag tackar så mycket för den. Farväl, min kära, snälla pappa. Jag skickar dig hundra tusen kyssar. Giv Bob en och hälsa Johan från
| din | |
| obeskrivligt tillgivna dotter | |
| Elsa. |
P. S. Jag ville gärna lära mig att teckna för professor Schneider. Jag får väl det? I morgon börjar jag.
P. S. Jag hade så när glömt bedja dig att skicka en låda med kakor och små korvar. Nelly är alltid så hungrig, när vi lagt oss, och det är jag också.
P. S. Kära pappa, jag får så ofta bannor för att jag inte äter på ett fint sätt. Nog är det ändå orättvist, säg? Men lova mig att inte tala om det för mamma.
Jag tycker så mycket om fröken Gussow.”
★
Elsas föräldrar sutto i sällskap med pastorn vid kaffebordet på verandan, då Elsas brev anlände. Fadern läste det
