Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Du misstar dig, svarade hon. Det var inte fröken Raimar utan det var du själv, som giorde dig löjlig. Tänk bara på, hur du bar dig åt. För övrigt, fortfor hon, skall du inte vara så tröstlös och se allt i så mörka färger. Om du bär dig förståndigt åt i morgon, så skall allt vara glömt. Alla småflickorna hålla av dig.

— Nej, nej, utbrast Elsa, ingen bryr sig om mig. Jag vet det mycket väl. Jag är dum och illa uppfostrad och jag vill bort härifrån — hem till pappa.

— Elsa, om du talar så där, går jag ifrån dig. Du vet hur mycket jag håller av dig, men sådant barnsligt prat vill jag inte höra på. Skall jag gå eller vill du taga ditt förnuft till fånga?

Elsa teg, och den unga lärarinnan närmade sig till dörren Men då hon tog i låset för att öppna den, skyndade Elsa fram till henne.

— Stanna — stanna! bad hon och fattade hennes hand.

— Gärna, om du vill höra på mig.

Hon satte sig på en stol vid fönstret och lade sin arm om Elsas liv.

— Vad du är varm, du lilla trotsiga! sade hon och klappade vänligt hennes brännande kind. Nelly, giv Elsa ett glas vatten.

Nelly hade tyst och stilla hållit sig kvar vid det andra fönstret och följt väninnans högljudda snyftningar med sina tårar. Nu skyndade hon fram och kom med det begärda.

— Drick litet, så blir du lugnare, sade hon hjärtligt. Du får aldrig mera säga, att vi inte hålla av dig, du stygga, stygga Elsa! Och så får du inte gråta mera. Kom, så skall jag svalka ditt ansikte.

Hon doppade en svamp i vatten och svalkade med den Elsas brännande ögon och kinder.

— Se så, mitt barn, frågade fröken Gussow, då Elsa blivit något lugnare, vad ämnar du göra nu?


70