Mormodern rådde om ett vackert ställe på landet, och dess park gränsade till ett skogklätt berg. Man hade bara att gå ut genom en liten grind längst bort i parken, så befann man sig i den vackraste skog, man kunde tänka sig.
Det hände mycket sällan, att någon promenerande från staden, som inte var långt borta, kom hit, men så mycket oftare begagnade sig Lucie av den lilla grinden, strövade omkring i skogen eller slog sig ned någonstans, där ingen kunde hitta henne. Att ligga i det mjuka gräset, läsa en rolig bok och glömma hela världen var det roligaste hon visste.
En dag hade hon sökt upp sitt älsklingsställe — det var under en stor, gammal ek. Luften var varm och kvav, därför var svalkan därinne i skogen dubbelt uppfriskande. Hon sträckte sig i gräset och såg upp till det gröna lövtaket en stund, så slog hon upp boken och började läsa, och snart var hon så fördjupad i sin läsning, att hon varken såg eller hörde.
Bäst det var blev hon förskräckt av att höra en karlröst tätt invid sig. Förargad över att bli störd såg hon upp. Där stod en ung herre, småleende och med penslar och palett i handen.
“En utomordentlig tavla!” utbrast han. “Jag skulle sannerligen ha lust att måla den. Ligg kvar i samma ställning,” bad han, då Lucie ämnade skynda upp, “bara några ögonblick. Men ni får inte se ond ut — nej, jag ber er, det förra uttrycket av spänd nyfikenhet, detsamma leendet — å, jag ber.”
“Vad tänker ni på?” ropade Lucie ond och sprang upp. Men hon tappade boken.
Han var snabbare än hon, böjde sig ögonblickligen ned och tog upp den, men innan han lämnade den, läste han titeln.
“Werthers lidanden,” sade han skrattande. “Jag kunde just tro det. Antagligen förbjuden lektyr, som måste slukas
74
