Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

inne i djupa skogen. Eller har er herr fader kanske givit sitt tillstånd att ni skulle få läsa den här boken?”

Lucie ryckte den ifrån honom, men blev röd som en pion.

“Jag undanber mig edra frågor,” svarade hon häftigt. “Vem har givit er tillstånd att spionera på mig?”

“Den friheten tog jag mig utan tillstånd,” svarade han bugande, “och jag ber om förlåtelse. Det var en slump, som förde mig i er närhet. Jag höll som bäst på att måla den där bokgruppen, då upptäckte jag er och ni kan inte undra på att jag inte kunde motstå frestelsen att se på er litet närmare.”

Hon svarade honom inte, hälsade inte en gång, när hon skyndade sig därifrån. Hon var förargad över hans påflugenhet, men hon tyckte ändå om honom.

— Såg han bra ut? frågade Nelly.

— Ja, han var vacker och god och förståndig. Lucie fick snart förvissa sig om hans goda egenskaper, ty han kom under en eller annan förevändning på besök till mormodern.

Och snart blev han den gamlas gunstling. Hur han småningom blev en daglig gäst i hennes hus och hur han till slut vann Lucies hjärta, det kan jag inte berätta för er; slutet blev emellertid att hon en dag var förlovad med honom.

Det var inte lätt för honom att få hennes ja — om han den ena dagen trodde att hon höll av honom, så blev han dagen därpå överbevisad om motsatsen.

Slutligen segrade han likväl. Det var just på hennes adertonde födelsedag, som hon i hans sällskap trädde in till mormodern och jublande ropade:

“Jag är förlovad!”

Men ni ska inte tro, att Lucie förändrade sig. Ni tror kanske, att kärleken och lyckan förbättrade henne! Nej, då tar ni fel, det gick alldeles tvärtom. Hennes trots visade

75