skulle bli olycklig, om jag vore fattig — ja, olycklig!” upprepade hon, då han såg på henne med tvivel. “Då föredroge jag att vara ogift!”
Han bleknade vid dessa ord av henne, och han kunde likväl inte tro, att de voro allvar.
“Älskar du mig, Lucie?” frågade han.
“Ja, men jag vill inte bo i en vindskammare.”
“Intet ’men’, Lucie. Älskar du mig? Säg ja och tag tillbaka det du sade nyss.”
“Nej!" ropade hon bestämt och sprang upp. “Jag tar ingenting tillbaka. Det var min mening, det jag sade.”
“Lucie!” ropade han upprörd, “tänk på vad du säger. Det är inte möjligt, du menar det inte, det var bara för att säga emot… Tag igen dina ord, älskade!” ropade han med en bönfallande blick.
“Du misstar dig,” svarade hon kallt, “det var inte för att säga emot, det var av full övertygelse, jag talade.”
“Nej, nej! Jag kan inte tro det, jag vill inte tro det! — Kom hit och se på mig, dina ögon skola giva mig svaret, jag vet, att du inte kan ljuga. — Du älskar mig? Ja? Inte sant, du håller av mig?” upprepade han ivrigt ännu en gång. “Och du tar ju tillbaka dina ord!”
Olyckligtvis hade mormodern suttit på andra sidan av verandan och hade sålunda blivit vittne till detta uppträde. Hon steg orolig upp och kom fram till det unga paret.
“Käre Kurt,” sade hon lugnande, “du får inte taga Lucies ord så allvarsamt. Det är inte hennes hjärtas mening, tro mig.”
Den gamla frun menade väl, men hon uträttade intet gott genom sin mellankomst. Det hade säkert varit bättre, om hon alls ej blandat sig i saken. Lucies trots uppeggades ännu mera genom hennes förbön.
78
