Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Han hade med ett småleende lyssnat till hennes prat utan att avbryta henne. Men så fick han ett olycksaligt infall. Han frågade: “Hur skulle du då upptaga det, Lucie, om vi tvungos att ställa det helt enkelt för oss, om vi inte kunde resa, om vi inte hade råd, med ett ord, om vi voro fattiga?”

“Fattiga?” utbrast hon häpen och såg nära nog förskräckt på honom. “Det vore förfärligt!”

“Min vän, du svarar mig inte på min fråga. Jag ville veta, om din kärlek till mig är så stark, att du utan att klaga ville uthärda fattigdomen för min skull?”

Det förargade henne att Kurt — som målaren hette — genom sina onödiga frågor skulle störa hennes glada stämning.

“Tala inte så där dumt,” sade hon. “Inte kunna vi komma i en sådan ställning. Jag är rik och du får bra betalt för dina tavlor.”

“Man kan aldrig veta, vad framtiden medför åt oss,” svarade han med allvar. “Du kunde till exempel förlora din förmögenhet — och jag — jag kan bli sjuk och hindras från att måla.”

“Varför plågar du mig med att framdraga sådana dumma möjligheter, Kurt?” frågade hon otåligt. “Jag svarar inte på dylika frågor.” Och hon vände sig till hälften bort från honom.

“”Nu talar du mot din bättre övertygelse,” sade han till hälften på allvar, till hälften på skämt. “Jag vet att du vill giva mig ett alldeles bestämt svar på min samvetsfråga. Jag vet också, att min Lucie skulle ha mod att med mig dela ett bekymmersamt liv, liksom hon vill bli min ledsagarinna i lycka och rikedom. Inte sant? Det inser du väl, min älskade, att jag kan begära av min blivande hustru?”

“Det inser jag alls inte!” ropade hon mycket ond och drog till sig sin hand. som han kärleksfullt fattat. “Jag

77