Flora Hopfstange besjöng den tillbedde läraren i de mest högtravande dikter — han var också hjälten i samtliga hennes romaner och noveller. Då och då hände det att hon — liksom av en slump — tappade en av sina svärmiska dikter, naturligtvis endast under litteraturtimmen, men alltid utan påföljd. Doktor Althof hittade aldrig något av hennes dyrbara poem.
Till och med Orla led av samma svaghet, fast hon alltid gjorde narr av de andra — men hon hade redan för länge sedan röjt sig, och det gick till på följande sätt. Doktor Althof kom in i klassen med en nejlika i handen och glömde den sedan kvar på katedern. Han hade knappast hunnit stänga dörren efter sig, förrän samtliga elever störtade sig som rovfåglar över den röda blomman för att bemäktiga sig den. Orla blev den lyckliga. Triumferande höll hon blomman i vädret och skyndade med den upp på sitt rum. Hon lät guldsmeden göra sig en medaljong med rysk inskription. Det dröjde inte länge förrän Greta kom underfund med detta. Men här stod hon tyvärr inför en olöslig gåta, Orla skulle för intet pris velat erkänna, att de båda ryska orden i översättning lydde “Från den tillbedde”. — I detta dyrbara gömställe förvarade hon nejlikan och bar den ständigt på sig.
Nelly var den allra värsta. En afton, då hon var ensam med Elsa på deras rum, tog hon en pennkniv och ristade in på sin överarm begynnelsebokstaven till hans förnamn. Leende och med en spartans styrka uthärdade hon den smärtsamma operationen.
— Nelly då, hur kan du vara så tokig? utbrast Elsa. Hur kan du hitta på en sådan dumhet? Vad ni skulle skämmas, om doktor Althof hade reda på alla edra påhitt!
— Tyst du! sade Nelly. Du är alltför grön ännu, du förstår dig inte på hemlig kärlek. Men när du bara blir äldre,
