så lär du dig begripa sådana saker. Du sliter ännu på dina barnskor, du.
Elsa höll på att skratta sig fördärvad. Hennes sunda, rättframma sinne kunde inte förstå svagheter av detta slag. — Nelly, ropade hon muntert, du talar så förståndigt som en gammal farmor, och ändå är du inte mer än två år äldre än jag.
Nelly hade likväl alls ingen likhet med en gammal farmor, hon kunde till och med ofta nog både tänka och handla riktigt barnsligt, isynnerhet när det gällde att skaffa sig läckerheter.
En söndagsafton stod hon i sitt rum vid det öppna fönstret och såg med längtansfulla blickar upp till äppleträdet, vars rödkindade frukter tittade fram mellan det gröna lövverket.
— Sådana härliga äpplen! utbrast hon. Den som hade några av dem! De äro mogna, Elsa, det vet jag — jag känner så bra till detta trädet. Jag är alldeles förtjust i äpplen, och så får jag bara se på dem. Se — och inte smaka — det är bra hårt.
Elsa, som var sysselsatt med att sy åt sig en toalettväska, likadan som Nellys, lade bort arbetet och kom fram till henne.
— Ja, mogna äro de, sade hon och betraktade äpplena med kännarmin. Vi ha av samma sort hemma. Om jag nu vore hemma på Moosdorf, så klättrade jag upp i trädet och tog ned några stycken — men här —
Nelly såg på Elsa, som tittade med vemodig uppsyn upp i trädet. Plötsligt fick hon en idé.
— Kan du klättra i trän? frågade hon. Elsa, jag har en fin idé. Du kan ju gå upp i trädet och taga ner några åt oss.
De sista orden viskade hon, så att ingen obehörig skulle höra dem.
Elsas bruna ögon lyste.
— Så gärna jag ville göra det — men jag vågar inte.
90
