tomma, eviga frånvaro. Jag kan, jag skall aldrig älska en annan än dig, men dig gränslöst och evigt. Varföre frågar du mig så? O, min Otto, misstro mig icke så hårt! Tänk, huru sårande för dig, om jag gjorde dig dylika frågor, ehuru människors prat väl kunnat giva mig någon anledning därtill! Nej, jag litar på dig, ty jag vet, hur jag själv önskar.
Han suckade djupt och sköt häftigt undan mina smekande händer.
— Älskar du mig verkligen så mycket? sade han. — Skulle du icke uppoffra mig för en annan, rikare, bättre, vackrare än jag?
— Ack, Otto! Var finns en sådan? Aldrig för mig!
— Nå, lika mycket, än om jag vore fattig, utan namn, tillhörande de lägre klasserna, sedd över axeln av dina likar, vad gjorde du då?
— Älskade och följde dig, vart det bar.
— Än om en annan, rik och med alla världens förmåner, låge vid dina fötter på samma gång?
— Jag ömkade honom, och läte honom ligga.
— Än om du obetänksamt lovat din tro till en annan, fastän — du älskade mig?
— Fy, Otto, huru kan du ens tänka dig något så avskyvärt!
— Gud i himlen! sade han och slog handen för pannan. — Man är stundom långt mer tiger än människa.
Nu trodde vi oss höra en rörelse från de inre rummen. Otto skyndade ut, och jag blev ensam.
Att han älskade mig, det såg jag, det kände jag, det inandades jag med själva luften. Mera önskade jag icke. Hans kärlek ansåg jag som borgen för hela mitt livs lycka, således väcktes mitt slumrande misstroende aldrig av dylika utrop och tecken, att inom Otto föregick en gruvlig inre kamp. Jag trodde det härröra av ett ojämnt lynne, spelförluster etc. och gjorde allt för att då lugna och glädja honom.
Flera veckor framflöto på detta sätt. Otto vande sig utav med att bedja mig om tillträde på mitt rum, men däremot rå-
97
5 Illusionerna
