en stund, innan hon tänkte på att kläda sig till en cour hög änkedrottningen eller prinsessan Sofia Albertina, jag minng icke vilket. Jag stannade ensam vid pianot, tanklöst spelande med högra handen och förlorade mig i gissningar över Otto, som nu å nyo började bliva mig en gåta, ty ensam med sina föräldrar, vände han nästan aldrig talet till mig och tycktes frukta att de skulle ertappa minsta blick mellan oss. Ungefär en 6 à 8 minuter hade så förrunnit, när dörren åter sakta öppnas, och Otto tyst och smygande inkommer, stänger dörren utan ljud, ser sig orolig omkring, men, då han ser sig ensam och trygg, ilar till mig och med krampaktig häftighet trycker mig till sitt hjärta, oaktat mina försök (kanske lama nog) att slita mig ur hans famn.
— O, nu har jag dig åter! sade han — Och nu! endast nu i hela livet är jag lycklig.
Jag tänkte nästan detsamma, men bad Otto för Guds skull vara lugn, icke så häftig, icke så stormande. Han försökte att efterkomma min begäran, och vi satte oss förtroligt i ett fönster, men så uträknat, att, om minsta rörelse hördes från tantes sängkammare, som var belägen fyra rum därifrån, skulle Otto genast retirera genom dörren, som var helt nära fenstret. Jag ingick i hela denna lilla plan, ehuru jag icke rätt kunde förstå, vad ont legat däruti, om än tante kommit, och vi suttit tillsammans i salongen. Dock gjorde jag icke dessa invändningar, utan ärade Ottos skäl, utan att fråga om dem. O, vad vi nu voro lyckliga, kära mormor! I vårt joller fanns väl varken sans eller förnuft, men en ren, full salighet. Han frågade mig mycket om den tid, som flytt, försäkrade mig att jag blivit mångdubbelt vackrare och sötare, sporde mig många hundrade gånger, om jag varit honom riktigt trogen, om icke Edward H. eller kammarjunkar P. eller någon annan kommit mitt hjärta att slå litet fortare någon gång.
— O, Otto, huru kunde du tro det! svarade jag. — På dig — och endast på dig — har jag tänkt var minut av din långa,
96
