nu rätt hemmastadd i våra både större och mindre cirklar. Nu återstår mig blott ett ord om Edward H., för att någorlunda ha redogjort för dem mormor hört mig tala om; men jag har just gömt honom till sist, emedan han under denna tid var den enda mörka punkt på min ljusa himmel. Han var tyst och förbehållsam merendels, men mild och vänlig understundom. När mängden skockade sig omkring mig, och jag, yr och glad, skämtade till höger och vänster, då drog han sig alltid undan, och från ett mörkt hörn av rummet upptäckte jag ofta hans mörka blickar, som oavvänt vilade på mig. Ottos panna mulnade alltid, så snart Edward närmade sig till mig, och nästan aldrig såg man dessa tvenne unga karlar komma i annan kontakt med varandra än dispytens, då den enas saltkorn överträffades av den andras, tills en av dem fann att litet mera! — och det hade överstigit de gränser, som man i sällskapslivet gjort så skarpa och bestämda mellan det passande och det opassande, och vars ringaste överträdande är värre ansett och bedömt än en verklig last. Mellan Melida och Edward H. växlades stundom en hastig blick och ett tyst ord vars betydelse jag aldrig kunde utleta, och som jag ofta i min ungdomliga glädjeyra glömde att fundera på.
Du minns väl mina brev sedan denna tiden, goda mormor, huru glada och fulla av levnadslust, skämt och lekande ungdomsfröjd de voro. Sedan, fram i tiden, gjorde jag det yttersta våld på mig, för att hålla mina brev i samma ton; men på dina svar såg jag nog att det misslyckades.
Jag vill icke gärna gå hastigt förbi denna lyckliga jubeltid av mitt liv, utan håller mig så gärna kvar vid dessa ljuva, ljuva dagar, så länge jag kan, ty i minnets stora öken lysa de som en oas, och på min levnadshimmel som den enda sol, där rann upp, allt sedan de sälla barndomsdagarna, då hon aldrig gick ned, utan stod stilla på fästet allt jämt.
Bland stora märkvärdigheter för mig under denna tid var det första skådespel, som någonsin förtrollade mina sinnen.
99
