ville, att jag aldrig trodde en gnista avund skulle kunna få rum hos henne, och svartsjuka kom jag varken ihåg eller begrep, huru den skulle kunna komma ifråga hos henne, som dessutom var en gift fru! Alla mina idéer voro ännu så ouppblandat rena, att mycket tilldrog sig i världen och mitt för mina ögon utan att jag dock märkte det minsta därav.
Min tante, som allt mindre och mindre pikade eller ens brydde sig om mig, utom i vad som hörde till le décorum på alla sätt, hon var alldeles icke emot Ottos och mina teatraliska expositioner, utan animerade oss tvärtom därtill och ville ofta, att vi framför henne skulle repetera scenen, innan vi visade oss i aftoncirklarna. Detta var en förtjusning för Otto och mig, ty månget litet ord, mången liten blick kunde vi då lurendreja oss till; men såg tante oss, så var Otto en helt annan människa och tycktes betrakta hela saken blott från dess estetiska sida och behandla alltsammans högst konstmässigt. Jag ville ofta brista ut i skratt åt denna fars i den hjärtskakande tragedien; men en halv blick av Otto förde mig alltid åter till min dubbla roll.
Min Gud, vad jag var lycklig!
Som fru Staël egentligen var den, vilken i societén väckt deklamationsvurmen, påminnes jag ovillkorligt om henne, när jag tänker mig åter till denna tid, och medan minnet ännu kastar sin glada skugga över mina anteckningar, vill jag även tala om för dig en liten arrivation, som höll på att alldeles ruinera hela tante Alines och tante Paulines vänskapsförhållande, vilket annars var en riktig tradition i släkten och någonting, över vars orubblighet och längd och bredd, evighet och ovansklighet m. m. tanterna gärna skröto och gärna upptogo komplimanger för. I deras yngre år hade flere av onklarna och andra gamla herrar kallat dem Julie & Claire; men som båda velat vara Julie när det var fråga om skönhet och behag och Claire när talet var om kvickhet och naivitet, så dugde den liknelsen alls inte, utan då delade de hellre både obehaget av
103
