snart begivit sig ut på nya äventyr, så är jag rädd, att det hade ramlat, som så länge stått, men som efter den stora författarinnans avresa alldeles återkom till sin fordna soliditet.
Veckor och månader framflöto på detta sätt. Jag var alldeles berusad av alla de nöjen, som omgåvo mig, och någon redig tanka hade jag blott för dig, gamla, goda Mormor, ty tankarne på min kärlek voro allt annat, snarare än rediga. Jag kände, att jag älskade outsägligen, jag tyckte mig känna, att Otto gjorde detsamma, och detta var mig nog. Hände det någon gång, att mina tankar svävade i framtiden, så vandrade jag alltid i inbillningens stora lustgård vid Ottos sida och ansåg detta för något så säkert, så påtagligt, att det icke en gång lönade tala om. Och icke talade Otto därom! De få stunder, vi fingo rå om, räckte sällan till för ett enda förnuftigt ord, utan gingo upp i förtjusning å ömse sidor, eller ock i något litet groll eller misstag eller misstydning av blickar, som skulle förklaras, blidkas och jämkas. Otto var ytterst svartsjuk, men icke jag. Han trodde mig aldrig, men jag honom åter som en gud. Kammarjunkar P., en liten engelsk lord D., som gjorde sin tour de l'Europe med sin f.d. guvernör, en löjtnant vid Första och en vid Andra Gardet slogo fasliga krokar omkring din stackars Ottilia, och Otto såg icke snett på en av dem, utan på alla, och Edward H. var honom en evig nagel i ögat, ehuru jag nästan började undvika honom, när Otto var närvarande, vilket jag tror att Edward slutligen märkte, ty då adresserade han sig obetydligt till mig, men annars ofta nog. Dock höll han sig omkring vanliga samtalsämnen, men gav dessa ofta en färg av passion, som han väl sökte dölja, men som de sluga, genomträngande kvinnoblickarna ändå så lätt upptäckte.
Pauline tog för var dag allt mer och mer makt över mig, dels genom sin ironi, dels genom sin originella kvickhet, som oändligen roade mig, och dels genom en ögonblicklig artighet och vänlighet, som jag trodde kom av tillgivenhet och sent vaknad vänskap. Till min skam måste jag bekänna, det jag
108
