ringaste om henne eller hennes vistande för någon i huset. Jag lade mig, ledsen och illa till mods, och då jag varken hade kärlek eller förtroende till min tante, tyckte jag mig icke göra något ont uti att dölja för henne det beslut, jag tagit, att den kommande morgonen uppleta den arma Marie och hjälpa henne med något litet. Att tante icke skulle tycka om detta företag, kunde jag begripa därav, att en gång, när jag av en händelse kom att tala om Marie, sade tante ovanligt häftigt: Kära du, slipper jag höra talas om den otäckan! Men jag trodde då, att det var något vanligt skvaller av Annette, varföre jag icke brydde mig om det. Att Otto varit inne vid detta tillfälle, men plötsligt stigit upp och lämnat rummet, påminde jag mig först långt efteråt.
Andra morgonen var det oändligt vackert väder och torrt på gatorna. Jag bad tante således att få gå till staden för att handla något. En av betjänterna fick befallning att följa mig som vanligt, och med större delen av min kontanta egendom vandrade jag utav. När jag kom inemot det huset, där Marie, enligt hennes adress, bodde, gick jag först in i en bod och bad betjänten dröja där, tills jag återkommit från en symamsell, som jag föregav bodde i det huset. Jag var gruvligt rädd, när jag ensam skulle våga mig upp i detta mörka, hemska näste, fyra trappor upp; men i andra våningen fick jag en gammal gumma, som följde mig ett stycke, och när jag slutligen knackade på den omtalade dörren, ropade en svag röst innanföre, att nyckeln låg bredvid. I mörkret fick jag leta upp den och sätta uti den; men ingen kan föreställa sig min förvåning, när jag inträdde i det usla rummet och där möttes av en syn, som jag varit nog dum, nog oerfaren att aldrig ens anat förut. Jag tycker efteråt, att en sådan tanke borde dock fallit mig in; men det var icke händelsen. Marie låg nämligen blek och usel på en dålig bädd, och bredvid henne ett litet barn, inlindat endast i tunna halsdukar, ehuru det var mycket kallt i rummet,
112
