— Ack, min goda, söta, nådiga fröken, fördöm mig inte! Han var oemotståndlig för mig, arma, oerfarna kräk, som kom från landet förlidet år. O, min Gud, vad han var god mot Och vad han slutligen lovade mig mycket gott för mig för — — barnet! Men så reste han, och så började mina kamrater att glunka om mig, och så lurade den elaka Annette slutligen ut sanningen av mig och sprang genast till grevinnan därmed. Och hon var så ond, ja, så fasligt ond och ville genast köra mig till Spinnhuset — tyckte jag hon sade — men så kom nådig greven och fick veta, huru det var, och talade franska med grevinnan, och så gåvo de mig litet penningar, men befallde mig uttryckligen att genast begiva mig hem till min mor, som bor hela 20 milen härifrån, Men, min nådiga fröken! det tordes jag inte. Som en hederlig och anständig flicka kom jag från min mor i fjol, och nu var det icke gott att återkomma till min ort sådan, utan när natten kom, vände jag om på vägen och kom hit till staden, där jag likväl knappt kände en enda människa, ty min tjänst hade blott varit ute på Skönvik. Slutligen lyckades det mig likväl att få detta usla näste; men av sorg och förskräckelse insjuknade jag och har legat, allt sedan jag flyttade. Under tiden, fortfor hon lågt och blygt — föddes flickan. Hon är nu över tvenne månader, och jag äger ingen skilling kvar. En madame, som tittat till mig, har sålt alla mina kläder, och nu äger jag intet.
— Är ditt lilla barn döpt? — var det första ord, som mina darrande läppar förmådde utsäga.
— Ja, bevars för annat! sade hon. Hon heter — — Ottilia; förlåt det, söta fröken!
Jag skälvde i varje led. Vet han — började jag; men orden dogo alldeles bort.
— Åh nej! utbrast hon gråtande. — Han vet visst inte hur uselt det nu är med mig. De hava väl sagt honom, att jag är hos min mor, om han är hemkommen — och frågat efter mig — tillade hon, sakta suckande. — Ack, han grät så den sista afto-
114
