nen — bad mig och Gud förlåta sig och sade många tusen gånger, att det skulle aldrig gå någon nöd på mig — eller på — — mitt barn.
Sakta tog jag nu barnet och drog mig bakom sänggardinen för att ostörd få betrakta det. Gud, kära Mormor, vad jag kostade kyssar och tårar på den lilla ängeln! Genom det att Marie ännu var så usel och svag och inga kläder hade dessutom, så var barnet visst icke väl skött. På en gång kom en kraft, ett mod, en håg över mig. Jag gick bort till dörren och riglade den, tog utav mig min sidenpäls och hatt, gjorde upp litet eld i kakelugnen och, oaktat alla Maries invändningar, tvättade och putsade jag det lilla söta barnet, som jag i min enfald tyckte log mot mig, tills hon var ren och fin som en liten ängel.
Sedan tog jag utav mig mina båda underkjolar, fick mig en sax, och av flanellkjorteln blevo nu tvenne mantlar, och utav den av engelskt perkal tvenne stora stycken, varav jag lindade in den lilla ungen i det ena samt bäddade sedan med det andra åt henne, och min tjocka, varma schal fick hon till ett litet täcke. Ack, mormor, vad människohjärtat är för en labyrint! Kan du förstå, att jag var helt glad, när detta var gjort? Sedan kastade jag åter på mig min päls, sprang ned i huset bredvid, där en bagare bodde, och där även mjölkmagasin fanns, samt köpte vetsimlor och en butelj söt mjölk åt Marie, och gav henne för resten alla de penningar, jag hade med mig, lovade henne de övriga även och vad annat smått jag kunde skaffa henne. Hon tackade mig gråtande; men jag såg mycket väl, att det var något annat som hon ville bedja mig om ehuru hon inte kom ut därmed. Slutligen, när jag icke tordes dröja längre, utan ämnade gå, kom hon fram med sin begäran, som var — ingenting mer och ingenting mindre — än att jag — hon ville att jag, kära mormor! skulle i all tysthet tala om för honom hennes usla belägenhet, var hon fanns, etc.
— Nej, Marie! allt annat, men det kan jag inte, var mitt första svar; men i samma ögonblick besinnade jag hur grymt
115
