brevet, gick jag in, innan betjänten skulle hinna fråga gossen, varifrån han fått det, och sade till betjänten:
— Kom nu! Det är sent, vi måste skynda hem.
Nu var jag då ifrån brevet och fullt säker, att det skulle komma till sin ägare. Men jag, jag var dock icke från det outsägliga kval, som denna förmiddag alstrat i min själ. Jag hade en obeskrivlig fruktan att vid min hemkomst möta — honom, vars namn jag knappt mer ville uttala. Jag nästan sprang, så fort gick jag, och väl hemkommen ilade jag upp på mitt rum och kastade mig handlöst på min säng, där jag utbrast i en flod av bittra, heta tårar. Jag tyckte, att allt var förbi. Oredigt svävade för mina tankar, att det var detta, som Otto ibland sörjde så för, detta, som han ville tala om för mig, detta, som skiljde oss. Jag var för oerfaren och, om jag skall säga, för renhjärtad att tänka, huru saken var förfärlig, hjärtfrätande, — men ändå hjälplig.
Jag hade beslutit att icke under någon förevändning gå ned till middagen, och jag behövde sannerligen icke göra mig sjuk, ty jag var det verkligen. Min päls var ganska tunn, dagen var vacker men kall, och jag hade haft så gott som inga värmande kläder på mig sedan jag avtagit mina båda kjolar och schalen. Jag hade dock varit gruvligt varm uppe hos Marie, men frusit rysligt på hemvägen, fast jag av sinnesoro och sorg knappt kände det. Nu hade jag en brännande feber. Min första rätt rediga tanke, o, min goda Mormor! den var en tacksägelse till Allfader, som bevarat ditt barn, att icke även hon dukat under för sin kärlek och — Ottos tygellösa passion. Jag tänkte med rysning och en verklig nervskakning på den stunden, då jag skulle återse Otto. Hela dagen låg jag alldeles ensam. Tante skickade upp Annette för att fråga, huru det var med mig, innan hon for på en stor supé hos excellensen W.; men annars hörde jag icke utav en enda levande varelse mer än Mina, som kom upp med soppa och dylikt från hushållsmamsellen, hos
117
