vilken jag, allt sedan sommaren på Skönvik, stått mycket väl. Om aftonen kom hon även upp själv; men som jag gärna ville vara ensam, låtsades jag sova. Jag hade alldeles för livligt tänkt mig det ögonblicket då Otto skulle få Maries brev, då han skulle gå uppför de fyra trapporna, då han skulle — — jag rodnade, jag svettades, och mitt hjärta slog så våldsamt, att jag trodde, det skulle spränga sin inhägnad vid blotta tanken på allt detta. På hela natten kunde jag icke sova. Jag lyssnade. Jag hörde, när Otto ungefär kl. 12 kom hem. Han gick tyst uppför trappan. Han stod en lång stund vid min dörr, men utan att säga ett ord, ty han trodde säkert, att jag sov; men jag sov icke, fast mitt hjärta stod stilla under hela den stunden. Om morgonen kom Mina upp som vanligt; men jag förmådde icke stiga upp, utan, sedan Mina länge gått och småpysslat i rummet, bad jag henne gå ned och skaffa mig litet att dricka. Så fort hon kommit ut i förstugan, hörde jag Otto, som troligen stått där en längre stund förut, fråga Mina, huru jag mådde, och om jag var vaken.
— Fröken är rätt illa sjuk och har icke sovit en blund i natt, svarade hon och gick vidare.
Otto lät henne blott komma ned för trappan; men sedan lade han läpparna in till dörren och viskade, jämnt hörbart:
— Ottilia, min söta flicka, hur är det med dig? Svara din gosse! (Jag var stum.) Om du icke orkar tala, så rör med handen vid den lilla ringklockan eller giv något annat litet tecken, att du hör mig och älskar mig! (Jag förblev tyst.) — Ottilia, varföre är du så tyst? (Lång paus.) Är du ond på mig? O, min Gud, om jag finge se dig blott ett enda ögonblick, blott med ett enda ord från dina läppar höra, att du icke är ond på din gosse! (Jag andades icke, utan teg.) Ottilia, bara ett enda tecken, att du hör mig! Jag ber ju inte om mera. (Åter en lång tystnad, under vilken jag kände alla obeslutsamhetens kval.) Om du kunde se ned i mitt hjärta, o flicka, så vore du
118
