icke så hård! Farväl! sade han och gick med långsamma steg åter till sitt rum.
Så länge han stod kvar, var jag dock ståndaktig i min föresats att tiga; så snart han gick, ångrade det mig. Nu kom den tanken, hur han kanske lider, huru jag kunnat trösta honom, och huru hård jag varit. Min feber blev imellertid allt häftigare och svårare och förbättrades icke av alla de tårar, som blotta tanken på Otto, på den olyckliga Marie och den lilla ängeln avlockade mig. På förmiddagen kom husets vanliga läkare, som bittida och sent plåstrade med tante. Han kände på pulsen, sade att jag hade en förfärlig feber, som han ännu icke kunde säga vad riktning den skulle taga; sedan skrev han recept, och inom en halvtimma hade jag en stor flaska febermixtur, oändligen vacker att se på, men mycket elak och äcklig. Längre fram på dagen kom tante upp, beklagade väl något, att jag skulle vara sjuk, men höll i synnerhet ett långt tal, om huru illa man gör, när man onödigtvis förkyler sig, och huru nödvändigt det var, att jag skulle bliva frisk till fredagen, då vi skulle hava stor supé, dit fru Staël, flera av hovet och corps diplomatique redan voro inviterade. Sedan gjorde hon en revue över flera av mina småsaker, ty mig veterligen hade hon aldrig förr varit på mitt rum, och sedan hon sagt ett par ord om supén hos excellensen W-s, gick hon sin väg.
Jag andades åter lättare, ty efter hennes hårda behandling av den arma Marie hade jag en viss avsky för henne, och onkel hade just icke heller vunnit i mina ögon genom denna stränga åtgärd. Emot middagen kom även han upp, var oändligen artig och öm, var oändligen ledsen över att jag skulle gå miste om Riesens första konsert som var annonserad för aftonen och varåt jag förut så mycket glatt mig, försäkrade mig, att han gärna själv ville taga mina plågor, m. m.; men alla dessa artigheter hade nu förlorat sin magi.
Så här framflöt dagen. Jag var verkligen så sjuk, att ibland
119
