kalla honom så!); men jag var i ett gruvligt kval. Återskicka honom boken ville jag visst icke, och nu fanns ingen möjlighet att hitta på en medelväg. Skriva tordes jag icke, orkade knappt, ty jag var gruvligt sjuk, och jag kände dock en brinnande önskan, att med ett enda vänligt ord trösta den lidande Otto. Imellertid förgick natten, hela andra dagen ävenledes, utan att jag kunde komma på en utväg, att skänka Otto ett litet trösteord. Tante hade varit uppe en fem minuter, onkel cirka fyra minuter; för resten var allt sig likt, utom att jag icke hörde utav Otto. Slutligen får jag från honom ett bud, som återbegär hans bok; men Gud vet av vad ingivelse, jag svarade genast, att jag hade icke läst den ännu. Vid nogare eftersinnande, sedan Mina redan var gången, fann jag, att detta var det fullkomligaste avslag på hans begäran, som jag kunde giva.
Nu hörde jag inte heller utav Otto på tvenne långa, ja sekelslånga dagar, vilka icke avbrötos av annat än mina plågor i bröstet, som voro förfärliga, mina tårar, läkarens besök och pulskänningar, tantes ursäkt, att hon i dag hade både vapörer, tic douloureux och migrän, samt onkels lilla visit, som nu blott räckte tre minuter, under vilka han likväl sade mig femton små artigheter minst och berättade, huru väl Ries varierat svenska nationalvisor på sin konsert, samt tillbjöd mig roliga böcker och även att skriva till dig, goda Mormor, med vilket sednare jag dock bad honom vara så god och vänta ännu en postdag, i hopp, att jag då skulle kunna skriva själv.
En gruvlig, dödslik tystnad rådde omkring mig. Jag hörde icke ett ljud från Otto eller den glada värld, som jag så nyss lämnat, och vilken då endast tycktes ligga som en stor lustgård framför mig, blott ämnad att leka, skratta, sjunga, dansa samt av själ och hjärta älska min Otto uti. Nu var allt detta förbi, och jag tyckte under mina plågor och tårar och i min ängsliga ensamhet, att det kunde aldrig mer återkomma. Sjätte dagen om förmiddagen hör jag lätta steg utanföre i trappan, och snart ropar en välkänd röst, vridande på handtaget i dörren:
121
6 Illusionerna
