— Vad är detta för riglar och lås och upptåg? Tror du, man skall stjäla bort dig mitt på ljusa dagen?
Mina öppnade genast dörren, och Pauline kom inskyndande. Jag blev riktigt glad. Det var dock en syn ur min glada, livliga värld. Hon kastade sig genast utmattad i min soffa och utropade:
— Min Gud, vad tre trappor äro för en tortyr för la déese de la paresse, som du alltid kallar mig! Hur mår du? Vad är det här för historier? Är du verkligen sjuk, eller har du någon klänning eller dylikt, som du vill hava färdigt? Fast, då låge du väl inte och såge så ömklig ut! Säg flicka, vad i all världen kommer åt dig? Har man kanske berättat dig något nytt, som inte smakade socker och sirap? A propos des bottes, är Otto din läkare? Han bor ju här, dörr om dörr så gott? Vad ordinerar han? Kylande pulver och patient-dekokt, är det inte så? Har jag gissat rätt? Nej, nu bränner du upp din huvudkudde, så röd är du! Nå, tala nu! Predika om ditt onda! Du ser ju, att jag är på sjukbesök, och då skall patienten göra en sjukbeskrivning, tills man blir så trött, att man går sina färde eller ock somnar. Nå, svara nu!
Jag smålog åt henne och räckte henne handen, ty ehuru hon alltid pinade och förtretade mig, roade hon mig dock, och jag har aldrig sett, får aldrig se någon, vars skämt var så oemotståndligt roligt som hennes. Man kunde varken bliva riktigt ond på henne eller låta bli att skratta, huru elak och grym hon än var.
— Kära Pauline, sade jag, var nu människa och tala beskedligt med mig! Ser du inte, att jag är en riktigt sjuk stackare?
Hon: Jo, det ser jag nog; men varav det kommer, det står inte utanpå dig.
Jag: Jag har förkylt mig.
Hon: Om hjärtat?
Jag: Nej, om bröstet, om magen, om fötterna, säger doktorn.
122
