Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

skratta och gråta varannan timma i ett helt dygn. Kan du tänka dig en sådan horrör? Kammarherren S. och baron L. var det bästa där fanns! Föreställ dig då resten! Och tänk dig mig, gäspande och spelande vingt-un i sömn! I tisdags minns jag inte, vad vi gjorde. Jo, det var sant! Jag satt hemma hela dagen och hade förbålt roligt ensam med min man! (Men detta enkla ord sade hon med en ton, så att jag kom i gapskratt.) I onsdags var jag på förmiddagen i staden och handlade, råkade din kusin Otto högt upp på Västerlånggatan och — — Men hur i Guds namn mår du? Du blir ju blek som ett otäckt lik. Du ämnar väl icke giva dig på att dö, nu medan jag sitter här? Säg då till först, ty jag tycker ovanligt litet om lik!

— Åh nej, fortfar! sade jag. — Jag mådde bara litet illa.

— Jo, fortfor hon — han sade mig, att du var sjuk, men däremot sade jag honom, att dylikt berättar man icke med en skrattande ton, utan tager på sig en sorgmin, och då svarade han ganska visst, att man icke kan sörja allt det onda, som sker i världen, ty då finge man aldrig någon tid över att skratta. Jag tycker, han har ganska rätt, och filosofer börja dessutom just bliva min affär, nu, sedan hr Schlegel slagit sig lös och hållit tal för mig; ett litet, rätt nätt på fransyska, och ett stort, obeskrivligt vackert på vattenklar tyska, med alla verbena på efterkälken, som sig bör. Ja, onsdagsaftonen, låt mig se! Jo, då fingo vi Ries på Riddarhuset, och jag kom verkligen ihåg barnkammartiden, när jag hörde honom variera alla de vaggvisor, som jag då hörde. Du vet, jag är inte rätt musikalisk, senterar således icke det sköna i musiken till ”Väva vadmal” etc, Men andra! O, de voro så förtjusta, att de dånade därav, förutom dem, som dånade av värma, ty där var horribelt kvavt. A propos, så sågo vi ”la belle George” som vanligt i torsdags. Hon åbäkade sig nu som sist och visade oss, huru otroligt vackra armar Andromake hade. Vet du, att hela pjäsen igenom trodde Emilie, att Andromake var en karl! Men det går väl an; här om dagen talade hon om Fedra som om en

124