herde! Hon är rakt ohjälplig. Fru Staël spelade en sidoroll i Andromake. Hon satt som vanligt i direktionslogen; men under mellanakterna deklamerade hon med händer, fötter och lungor, så att hela parterren hade alldeles förbålt roligt, åto äpplen, gapade och bligade som starar. Har du hört något om Rocca? Jag har hört mycket, jag.
Jag: Nej, visst inte, annat än att han följer Staëlska familjen över land och rike. Han håller visst bra mycket utav dem, och det bevisar väl, att de äro goda och vänliga emot honom.
Hon: Ja, Gud bevars! Därav skall till och med finnas talande bevis. Nå, men har du då hört något om fru Staëls vattensot?
Jag: Nej, aldrig!
Hon: Jo, hon lär ha råkat få vattensot för några år sedan; men den gick alldeles bort, när hon reste ned till Coppet, och då skrevs det en liten quatrain, som icke är så enfaldig:
Que de talent, que de genie!
Tout la conduit à l'immortalité,
Et jusqu'à son hydropisie,
Rien est perdu pour la posterité.
Men jag ser, att det lönar icke kosta pärlor på små grisar, ty du skrattar icke.
Jag: Nej, inte kan jag skratta åt det som jag icke förstår eller tycker vara kvickt.
Hon: Ja, därtill ligger då felet åtminstone icke i quatrainen, utan i din trånga fattningsgåva; men låt nu den saken vara, låtsa icke därom, repetera åtminstone icke quatrainen och allra minst för Edward H., ty då river han upp himmel och jord, et — changeons de sujet!
I går aftons var ganska roligt. Vi voro hemma hos mamma, och jag har sällan sett Otto vid så briljant humör. Han sköt så många kvicka pilar på vår filosofiska och fosforistiska unga
125
