”L'on veut faire tout le bonheur, ou, si cela ne se peut ainsi, tout le malheur de ce qu'on aime”
säger någon, jag minns icke vem; men det fann jag nu, ty, huru mycket jag än älskade Otto, ville jag dock hellre att han skulle se lidande och sorglig ut än glad och munter. Ack, jag visste icke då, dels vad världsmänniskorna äro i stånd till för en oändlig förställning, dels vad skratt betyder liten verklig glädje, dels vad en sak kan få olika färg, allt som glaset är, genom vilket man ser den. Jag bara sörjde och grät och blev allt sjukare och sjukare. Ibland kom jag även ihåg den goda, älskvärda Edward H., som jag så ofta varit obeskedlig emot, men som jag dock trodde vara mig sant tillgiven, Vad man glömmer fort! suckade jag. — Om jag nu doge, så mindes mig kanske ingen om en vecka. Knappt Otto en gång, — tänkte jag och smälte i tårar och fick ännu värre feber.
Så förflöt ännu en dag, ännu en natt. Av den stora supén hörde jag ingenting. Läkaren hade sagt, det jag var för sjuk att taga emot besök, och detta lät ingen säga sig två gånger.
Jag hade om aftonen hört Otto gå upp för trappan, stanna vid min dörr, men icke säga ett ord, ty han hörde Mina inne i rummet. Andra morgonen helt tidigt, när hon kom in för att elda, hade hon ett förseglat paket med sig och sade att unga grevens betjänt bett henne lämna det till mig så snart jag vaknade. Det såg ut som noter. Jag låg länge och kände på det utan att bryta förseglingen, anade, hoppades, fruktade, kände en ljuv ovisshet och en livlig väntan. Jag hade under sjukdomen sansat mig så mycket att jag börjat tänka på huru Otto skulle kunna på allra bästa sätt gottgöra sitt stora fel mot den arma Marie, utan att dock göra, vad jag redan var för mycket världsbarn att veta han varken kunde eller borde, nämligen gifta sig med henne, vilket han, enligt Guds lag, dock egentligen borde ha gjort. En gnista av hopp hade åter vaknat i min
127
