stod jag mången timma, dessa långa, kvalfulla nätter. Svara mig av nåd och barmhärtighet! Låt mig, ack, låt mig få komma in till dig! Nu fruktar du mig ju icke. Jag måste tala med dig, Vårt öde hänger på ett huvudhår. Farväl, du enda! — Vem har talat om mig? Mamma? Pauline? Melida? Det anar mig, att dessa två senare veta mera än de låtsa. Mamma har väl talat om för generalskan, o.s.v. den vanliga vägen! O, Gud, Ottilia! Om vi vore väl ifrån dem alla tillsammans! Blott du och jag i världen och vi hade nog! Eller huru, min Ottilia!”
Sådant var Ottos brev! Men tro icke, att jag läste det så i en rad! Nej, nej, långt därifrån! Av sjukdom svag och eländig, av sorg och förtvivlan huvudyr, föll jag i långa stunders sanslös dvala imellanåt, utur vilken jag alltid vaknade till ett medvetande, som var ännu värre, Jag kunde icke gråta. Jag hade ingen redig känsla av mitt lidande, jag hade blott en håg kvar i livet, den att ligga mot ditt bröst och kvida och jämra mig för dig, du goda, gamla Mormor. Men detta var nu omöjligt, och jag nändes icke med ett ord låta dig ens veta det minsta av mina lidanden, som var min sjukdom. Denna tycktes dock ledsna att strida med själens och hjärtats ve, ty mot all rimlighet kände jag mina kroppsliga krafter tilltaga, allt som hjärtat brast, och själen icke mer hade något mål på stora, vida jorden. Jag låg i flera timmar alldeles stilla, låtsade som jag sov, när doktorn kom, när Annette kom med de vanliga frågorna från tante, när onkel kom upp på sin lilla ceremonivisit, och slutligen även när Melida tyst och sakta kom in, framgick till sängen, såg på mig länge och slutligen, emedan hon trodde att jag sov, suckande sade: Arma barn, varföre ryckte man dig från din avundsvärda frid! Jag ville blott vara ensam. Jag brydde mig om ingen. Jag tyckte mig brutit med världen. Den var mig alldeles likgiltig. Tante och onkel hade förlorat hela sin magi. När jag äntligen trodde mig få vara i fred, bad jag Mina om papper och en blyertspenna, och när jag det fått, sade jag åter, att jag ville sova, och bad henne icke på länge
136