jag eller du, avkunnat domen över oss, nu måste vi tala om oss och våra förhållanden, lugna och sansade såsom det hädanefter anstår oss. Du måste uppfylla alla dina löften, alla dina förbindelser och plikter. Däruti ligger din lycka; aldrig uti att bryta de förra och trotsa de senare, däruti vore din lyckas säkra grav, ty mycket förmår du — men att kämpa mot ett alldeles oblitt öde, mot fattigdom och människors hån, från den högsta grad av din känsla, till den ringaste av dina vardagsvanor. Alla svara de nej, eller huru?
Jag åter, jag vill återvända till min mormor, och när jag återtager mitt förra liv, mina forna vanor, då återkommer måhända min forna fröjd, mitt glada, simpla, enkla ungdomsliv.
Tänk aldrig mer på, att jag så mången gång sagt, det jag ville följa dig i liv och död, i armod, i en öken! O, det är blott kvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott, och då är hennes lott ju redan skön, blott däruti att få följa den hon högst på jorden älskar. Icke så med mannen! Han går själv förut, och när han icke tror sig om att visa vägen, att röja undan alla de hinder, som kunna möta, att trotsa alla de skyhöga svårigheter, som lägga sig tvärs för i hans stråt — då gjorde han illa och mycket illa, om han lockade med sig den arma kvinnan. Jag kan således hava sagt och tänkt mycket, som du varken bör säga eller tänka. Du har dessutom föräldrar, ett stort arv att vänta, ett behagligt läge i livet, ljusa utsikter för framtiden, plikter mot ditt land, som i utbyte giver dig allt vad det kan: ära, rikedom, anseende, allt! — Och jag! Jag har ju intet! Intet att vinna, intet att förlora! Således äro våra förhållanden så helt olika, att de kunna aldrig jämföras. Nog om dem, de komma troligen aldrig mer i någon beröring med varandra!
Nu måste vi tala om vårt återseende, under denna tid vi ännu äro dömda att vara tillsammans, ty så fort som jag ville kan jag ändå icke få återvända till mormor. Man ligger ju
138
