bunden under så mycket omständigheter, och lika så lätt som det var för mig att komma hit, lika svårt torde det bliva mig att komma härifrån. Huru skola vi då se varandra? Skola vi duka under för vår känsla, glömmande oss själva och den aktning vi äro varandra skyldiga, de plikter, som var och en på sin sida har att uppfylla, som aldrig mer i något komma att mötas? Skola vi glömma allt detta och ännu denna korta tid återgå till vårt sista, varma, saligt berusande förhållande, blinda för den hotande ångern, som snart eller sent skulle infinna sig? Nej, till detta äro vi för goda, för renhjärtade och för kraftfulla ännu! Skola vi då vara kalla och lugna? Ja visst! Om vi bara kunde; men vi äro dock endast människor? — Skola vi då bliva vänner, varma, oskiljaktiga vänner, med fullt, odelat, oinskränkt förtroende till varandra, med ett ord: älskande alltjämt, fast icke med kärlek, utan med vänskap, och i förtid samfällt förbannande den stund, då vi första gången överträdde vårt nya förbund med även den lättaste handtryckning, det ringaste återgående till fordom? Förstår du mig? Åh ja, det gör du! Och dessa förhållande väljer du, det känner jag i förhand! Vi förmå icke mera — vi få icke göra mindre. Är du nöjd med min dom?”
Jag skyndade mig sedan att bedja Mina gå in med boken
och lägga den på unga grevens bord samt lade brevet däruti.
Jag skyndade mig, innan jag skulle ångra dess innehåll! Otto
kom kort därefter hem, för att kläda sig till middagen, och
innan han åter gick ut skrev han följande till mig:
”O kvinna, kvinna, sol på vår levnads himmel! Höjd och råga av allt gott! Tröst i all smärta!
Ottilia, huru har du kunnat finna så månget tröstande ord? Huru kan du gjuta balsam i ett hjärta, som du ändå avsäger dig? Huru kan du finna medel att göra en avsägelse av dig till något drägligt, något tänkbart, något för vilket håret icke reser sig, hjärtat icke stannar, och dödskval icke skaka hela
139
