mamsell, Annette, hela den vanliga förmiddagsvisiten, men att jag sovit så tungt, att jag varken hört dem komma eller gå. Mamsell Melida satt även här en lång stund, — sade hon — men gick ned sedan i salongen, där hon väntar, att fröken skulle vakna, för att sedan få hälsa på fröken.
I början behagade mig detta icke särdeles; men vid litet besinnande fann jag, huru litet Melida förtjänade denna köld av mig, och att man bör vara vänlig, fastän man lider bittert. Jag steg upp, Mina hjälpte mig att kläda mig litet, och sedan bad jag henne säga mamsell Melida, att jag mycket gärna ville se henne. Jag ljög väl litet häruti, men det var i god mening. Under tiden kastade jag en blick i spegeln, den första sedan jag kommit upp. Jag var gruvligt mager — tyckte jag, och som jag nu ingen feber hade, även mycket blek och i min egen smak rätt ful. Jag smålog nästan däråt; men det var något bittert och föga angenämt i detta leende. Däruti blandade sig mera harm än liknöjdhet, det bekänner jag, ty nu har jag ingen orsak att dölja en fjärdedels tankeblixt. Melida kom snart upp; men jag såg, att hon blev häpen vid min anblick.
— Tack, goda Melida! sade jag genast. — Du är bra god, som så här tänker på mig! Jag har varit rätt sjuk, det synes väl på mig; men nu är jag mycket bättre. Melida bara såg på mig. Nej, se icke så på mig! fortfor jag. — Jag vet nog, att jag ser eländig ut, både ful och slurvigt klädd och illa flätad i håret; men jag orkade icke själv göra det, utan Mina skulle hjälpa mig, och däruti var hon ingen mästare, utan en stor fuskare, det ser jag nu,
— Vill du att jag skall reda och fläta ditt långa vackra hår? frågade Melida ömt och vänligt.
— Gärna, goda Melida! svarade jag, som var glad att få något att göra, ty jag kunde ingenting säga och fruktade, jag vet inte vad.
Jag satte mig ned. Melida tog en kam och flätade upp mitt långa hår, som av febern och omöjligheten att kunna sköta
144
