som suttit där alltid, fast jag hittills hellre sett på dem som lyst mer, men fallit ned och försvunnit efter en stunds betraktande. Men denna stjärna var ock ingen illusion, den var verklig! Jag läste flitigt och med iver i Thomas à Kempis. Jag var slutligen i denna upphöjda, allt försakande sinnesstämning, som i forna dagar förde till klostret och hågen att taga doket.
Min dörr var träget stängd. Klockan 10 hörde jag först tysta steg och sedan någon som tog i låset. Det var icke Mina. Jag kastade mig ned på min bädd, höll händerna för öronen en lång stund, och när jag slutligen med våldsamt klappande hjärta tog bort dem, då var allt åter tyst som i en grav. Natten var besynnerlig. Jag sov, ty kroppen behövde vila; men var gång jag vaknade och fick i minnet leta upp orsaken till mitt kval, började tårarne åter rinna och stannade icke förrän i sömnen, Detta upprepades mångfaldiga gånger.
Om morgonen, helt tidigt, fick jag åter en bok, och vid 14:e sidan låg följande:
“Ottilia! Varföre är du nu så hård mot — din vän? Jag är ju blott min Ottilias bästa, enda vän? Låt honom få se dig? Han dör annars av oro och längtan. Nio hela dagar, nio evigheter hava nu flytt på detta förfärliga sätt! Jag äger nu blott en tanke, en önskan, ett mål — det att få se dig. Sedan är allt annat mig likgiltigt! I afton kl. 9 är jag vid din dörr. Alla äro då borta. Giv Mina något långt ärende och var icke längre envis och hård emot din vän, om du icke vill, att han skall förtvivla och begå något dåraktigt! Det är på knä jag ber dig, neka icke din vän!”
Jag log sorgligt och svarade genast, utan allt besinnande:
— Det är omöjligt! Tala icke mer därom!
Skickade det utan mycket omsvep in till Otto, som ännu icke var nedgången, vände mig mot väggen — och somnade lugn.
Först kl. 12 på förmiddagen vaknade jag. Mina satt tyst vid min säng, berättade, att grevinnan varit uppe, läkaren, onkel,
143
