rar på en bra farlig och slipprig väg. Du älskar Otto, och jag förlåter dig — tillade hon suckande — men han handlar icke redligt med dig, eller ock förstår jag dig icke! Får jag göra dig en enkel fråga: Känner du alla Ottos förhållanden?
— Ja — alla!
— Då förstår jag dig icke! Kan du älska honom, vara glad och lycklig, och veta honom tillhöra en annan?
— Jag är ingendera, det vet Gud!
— Så har du dock förefallit mig och flera.
— Så har jag varit, men det är förbi!
— Sedan när, goda Ottilia?
— Sedan några dagar blott!
— Var det därutav, som du blev sjuk?
— Nej, det var för annat, det hör icke hit.
— Ottilia, sade Melida, du är för mig en gåta. Förlåt, att jag är så uppriktig! — Men du tar emot brev från Otto, och du vet dock — —
— Jag vet allt! Jag tar heller icke emot brev från Otto — från Otto som älskare, utan från Otto som min vän, som min broder. — Se där, läs!
Melida tog brevet och läste, skakande sorgligt på huvudet.
— Jo, det är visst mycken vänskap! sade hon med en viss sorglig ironi, varuti dock låg mycket mera medlidande och ömhet för mig än bitterhet. — Det är visst en vän, som ligger på knä, som brinner av oro och kärlek. Akta dig! Öppna dina ögon! Flera än du hava blivit snärjda i garn, som man vetat giva namn av vänskap. Det är en bedräglig mask merendels.
— Detta namn har jag själv givit det förhållande, som hädanefter skall, måste äga rum imellan oss.
— Så mycket värre! Du har då själv öppnat en väg, som Otto med förtjusning skall vandra, tills — —
— Vad tills? frågade jag, icke utan en viss harm.
— Tills du vaknar — men för sent.
— Du tror mig bra illa, bra eländig, Melida!
146
