— Nej, Ottilia! långt därifrån; men du är ett naturens oskyldiga, oerfarna barn, och jag skulle avsky mig själv, om jag Icke varnade dig. Otto är god, men förfärligt lättsinnig. Han vill, vad som är rätt, och handlar dock merendels orätt. Fly honom, om du kan, medan ännu är tid därtill! Edert så kallade vänskapsförband är farligare än allt annat. Det skall draga både dig och honom längre, än ni nu någonsin ana eller ens ville tänka, ty då flydde ni genast. Så tror jag åtminstone om dig, så vill jag tro om Otto, ty icke är jag den, som vill fördöma honom, fastän —
— Vad fastän?
— Det hör icke hit, svarade du mig nyss, sade Melida, sorgligt leende.
Jag höll på att säga, vad jag tänkte, men teg. En lång tystnad ägde rum.
— Och om jag skulle fly Otto, vad utväg skulle jag därtill finna? frågade jag slutligen Melida, med huvudet lutat i mina händer.
— Allt vad man vill, kan man, svarade hon, skriv uppriktigt till din vördnadsvärda mormor!
— Det kan jag icke.
— Tag dig mod, säg till din tante, att du vill återvända till ditt hem!
— Det vågar jag aldrig.
— Ottilia! Varföre rädes du för din tante? Se upp! Tro mig! Du har ingenting att tacka henne för. Du är mig tusen gånger kärare än hon, därföre kostar det mig intet att upplyfta dina Ögon. Hon äger icke en gnista kärlek till dig. Hon tycker att du är charmant i hennes salong, på hennes släp ute i världen. Hon njuter av att svara när man frågar: Vem är den sköna, allt fördunklande flickan där? — Det är min niece! Hon har varit i mitt hus länge; men detta är hennes första vinter. — Då yves hon över dig; men om någon sade: Det är en söt flicka, henne vill jag hava till hustru. — Vet du då, vad hon svarade?
147
