Sida:Illusionerna 1965.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

gagneligare; men det är dock en högst vanlig, mänsklig svaghet att först tänka på sig, sedan på alla andra. Att hon gjort allt för att avleda Ottos uppmärksamhet från den magnet, hon själv, utan att i förhand betänka faran, fört i hans väg, är mer än förlåtligt, helst när hon anser Ottos lycka och heder fordrar, att han uppfyller tidigare förbindelser. Men om hennes egennytta skulle övergå i förtal och tvetydiga utlåtelser om Ottilia — då är hon eländig, men olyckligtvis rätt vanlig; ingen furie, ingen Megära, ingen Brynhild eller Katarina av Medicis, utan slätt och rätt en av våra vanliga fruar. Sådan är världen; och Ottilia blir den lidande, helst om en tredje person tillkommer, som i flera år älskat Otto, för vilken även han haft ett passagert tycke, men som nu gör allt för att uppsporra Ottos moders vaksamhet, allt för att påskynda den epok då Otto och Ottilia skola skiljas, och som under sken av ett tillfälligt prat givit mig vid handen en hel hop av vad jag vet, på det jag därav skulle göra det bruk jag ville, ty hon är för kvick att icke länge sedan ha sett, huru jag älskade Ottilia, och huru ingenting avhöll mig att bjuda er min hand, mitt hjärta, allt vad en man kan bjuda den kvinna han ensamt älskar, blott jag vore säker, att icke en annan emottagit hennes tro. Och se, just att detta icke var händelsen, ville hon övertyga mig om, och därföre vet jag så mycket, till vilket min gissningsförmåga icke räckt till. Men att jag anat hennes motiver, det tror hon icke. En slug kvinna tror sig sällan genomskådad. Ett hopp vaknade hos mig på samma gång som jag med visshet erfor att Ottilia var förlorad för Otto. Ett hopp, svagt nog, ty att Otto ägde hela Ottilias kärlek, det såg jag för väl, för väl; men en gnista av hopp vaknade dock vid den tanken att, när Ottilias ögon äro verkligt öppnade och hon ser tingen sådana de äro, då känner hon ett behov av att fly till en vän, som menar henne fullkomligt väl, som icke känner någon högre önskan, någon renare njutning än att få ägna hela sitt liv till Ottilias lycka. Ni skall i första ögonblicket av

154