Sida:Illusionerna 1965.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

låg även min inbillning fången under illusionerna; men jag har vaknat, och nu se mina skarpa blickar mycket mera än de någonsin vilja, mera än som är nödvändigt, om man skall kunna bibehålla den ringaste aktning för hela människosläktet. Jag hatar ock min klarsynthet och föraktar alla de bruk, jag därav kunde göra. Men nu, nu hotas en varelse, som jag sett dansa in livet, likt en fjäril, i de första sommardagarna, och vilken såsom fjäriln först bländat mig och sedan intagit mig, när jag tyckte mig finna att dess små gudavingar icke voro höljda av bedrägliga, lösa färger; nu är det mig omöjligt att icke varna för de giftiga blomstren, när jag i min osaliga klarsynthet ser dem så tydligt, ser gorgonhuvudet bakom så väl den yppiga rosen som den bländande liljan, Men lämnom blomsterspråket och låtom oss tala ett annat!

Dels av slump, dels av den skarpsynthet, som är även den försmådda kärleken så egen, har jag trott mig upptäcka följande, och endast stora, ovedersägliga bevis kunna övertyga mig om motsatsen: Goda, älskvärda Ottilia! Det smärtar mig att säga; men eder tante och onkel älska eder icke. De vilja blott göra sig till godo de behag som naturen och en förträffligt vårdad uppfostran givit er. Eder onkel är förtjust i er, ser med glädje eder fägring, edra behag och företräden samt bygger måhända mången äregirig plan därpå, ty det finns människor, så danade, att allt för dem är medel till egen vinning på ett eller annat sätt. Eder tante, lättsinnig och nyckfull, men kanske i det hela mindre illasinnad och liknöjd mot er, ser med stor förnöjelse, vilken relief ni givit hennes tröga och tråkiga salong, vilken tävlan nu uppstått att i varje större samling äga den stora, mörka planeten för den lilla, ljusa, sköna månens skull. Edert sällskap passar, roar och muntrar henne dessutom. Ni är i sällskapskretsarna den sol, varomkring alla svänga sig, och hemma är ni den lydiga, undergivna, alltid nöjda, alltid glada niecen. Att hon vill binda er vid sitt hus är illa, när det sker på bekostnad av vad som kunde vara er

153