Det var ju ett härligt brev, kära Mormor! Ord för ord är det säkert mången gång förr än nu skrivet av en flicka, till vilkens fot en god, ädel, rättänkande man nedlägger hela sitt förträfliga hjärta, vilket hon, intagen av en blind, gränslös och sanslös kärlek till en annan, icke ser, icke märker, icke det ringaste vet vad hon därmed skall företaga, annat än skicka det åter med stort, vidlöftigt fodral av bara lutter vänskap. Vänskap till foder, vänskap till övertyg och vänskap i själva botten.
Tro dock icke din Ottilia vara så låg och usel, att hon föraktade Edwards smickrande tillbud! Långt därifrån! Hon satte ett långt högre värde därpå, än hennes ord giva tillkänna, och det fanns ögonblick då hon gärna velat taga mången skön egenskap från Edward H., för att därmed ytterligare pryda sin Otto, vilket allra bäst bevisar, att hon icke såg H. ur någon orätt eller skev synpunkt, fast hon kände sig ur stånd att ens ett ögonblick lyssna till hans önskan. Men, när jag skrev detta brev till H., var det något som förlamade min hand och sövde alla mina tankar. Jag hade en håg att blott säga: Jag vill inte hava Edward, ty jag älskar Otto; men att utkrusa denna enkla mening i en mängd vackra ord och fraser var odrägligt, helst jag aldrig med en halvdragen anda ville nämna Otto, och det av tusen skäl, varibland ett, att jag det lovat Otto.
På förmiddagen kom Melida. Vi voro båda länge tysta och slutna inom oss själva. Slutligen tog jag upp mitt brev till Edward och lämnade henne det, tigande.
— Du avslår hans tillbud, sade hon — det ser jag på dig, det känner jag på tunnheten av brevet, det begriper jag på skyndsamheten varmed du besvarat hans skrivelse.
— Ja, Melida, sade jag med sänkt blick — du har gissat rätt.
— Jag kunde tro det, sade hon, och en lång paus uppstod.
— Du ser så allvarsam ut, sade jag slutligen. — Du ogillar mig säkert mycket för detta?
— Långt därifrån, Ottilia! För detta ogillar jag dig ingalun-
170
