da. Har kvinnan ingen rätt att söka, så har hon det så mycket mer att neka och bör det även understundom. Men om du bygger dina förhoppningar på sanden, som rasar ned, på isen, som smälter bort, då ogillar jag dig, ty nu vet du, hurudan grunden är, som du vill resa ditt lyckotempel uppå.
— O, Melida! sade jag och föll gråtande om hennes hals. — Örunden är fast och god! Nu, nu vet jag det! Och om mitt lyckotempel icke kommer att spegla sina höga tinnar mot solen, om det ramlar eller kanske aldrig reses, så är det ensamt mitt fel. Mitt och ingen annans.
— Du har sett honom! sade Melida hastigt.
Jag teg.
— Akta dig, Ottilia! Du spelar högt spel! Du litar på lyckan, på dig, på honom! Det är dock tre vanskliga ting.
— Melida, du tror honom bra illa!
— Långt därifrån! Ack, jag har trott honom mycket för väl; men jag vet nu tämligen vad jag skall tro om honom.
— Vad då, Melida? Säg, jag ber dig, jag besvär dig!
— Jo, han är bland de många, de otaligt många, som vilja det goda, det rätta, men som ofta — för att icke säga oftast — handla rakt däremot, låta hänföra sig av ögonblicket, av omständigheterna, och framför allt av den passion, som sist dominerar dem.
Vi blevo nu störda av tantes besök och för att säga sanningen var jag icke rätt missnöjd därmed. ”Otto kände jag bäst själv.” Otto och min kärlek var mig dessutom nog. Allt annat var mig så likgiltigt, så för mycket eller för litet, med ett ord.
Tante var mycket nådig och fann mig nu vara — alldeles frisk, som hon sade, önskade att jag skulle komma ned till aftonen, då ett mindre sällskap av utvalda vänner (några och trettio) sans prétention voro bjudna, och hon försäkrade mig, att hon denna vecka saknat mig obeskrivligt. Det plågade mig outsägligen, att Melida skulle tro allt detta vara bara prat. Det är icke nog, att man vill vara älskad för sin egen skull;
171
