rolig Pauline är, hur ledsam hon tyckte Melida vara, hur Emilie blir obehagligare för var dag, hur Edward H. är ”rätt hygglig”, men säkert blir en mycket jaloux och misstänksam man med tiden. Jag tror visst, att hon hade ämnat tala om Otto även, om inte onkel just då hade ankommit. Han var nu artigare än någonsin, försäkrade mig att min sjukdom i högsta grade embellerat mig: gladde sig otroligt åt att åter få se mig “pryda min plats partout”, berättade mig att hela världen fråfat honom huru hans sköna älskvärda niece mår, och att hela världen nu skulle bliva högst förtjust av att återse henne m. m.
Åter vind i seglen, kära Mormor!
Tante och onkel skulle bort på stor diné. Jag fick således ända till aftonen vara i min lilla ro. På eftermiddagen, just när jag tänkte på att kläda mig för aftonen, hörde jag de välkända snabba stegen, och vid den låsta dörren ljuda snart de viskade orden i mitt öra, i mitt hjärta: God afton, du ängel! Huru mår du? Sov du gott sedan? Du hade väl inte feber? Drömde du om din Otto? Kom för all del ned i afton, men tag väl på dig! O, om jag finge bära dig! Jag är som en ny människa. All levnadslust har ånyo vaknat hos mig. Nu hör jag Mina, ja, nu kommer hon! Farväl, sötunge!
Kära Mormor! hur är det möjligt, att man från en sådan sorg, sådana kval, kan inom några timmar återgå till en glad, mild, förtjusande sinnesstämning, utan minnen av vad som varit, utan fruktan för vad som skall komma, utan besinning, utan eftertanka? Jag och Otto förefalla mig i detta ögonblick, när jag nu efteråt tänker därpå, som ett fartyg, vilket i stormen förlorat styre, segel och mast, men som i full stiltje flyter sakta och fredligt på havets lugna men bedrägliga yta, utan att se land, utan att komma varken hit eller dit, utan minsta utsikt till räddning, om stormen i en hast blåste upp. Vi voro lyckliga, men vi visste icke rätt, av vad eller på vad vår lycka var byggd. Melida hade orätt, när hon trodde min lycka vila på lösa sanden eller lättsmälta isen; den vilade på intetdera,
173
