ty — den vilade på intet! Men detta intet klädde sig ljusgrönt, just såsom hoppet, och tog ett irrbloss, just sådant som hoppets fackla, och tog en mask, som liknade dess hänförande leende, för att skyla sitt tomma intet.
Klockan halv sju, innan någon vagn stannat ännu, gick jag ned. Otto gick ensam i salongen. O, jag såg honom aldrig skönare! Kronor och girandoler voro redan antända. Denna högtidliga tystnad och ordning rådde nu, som alltid, när man väntar bjudna gäster. När jag kom in, såg sig Otto först omkring; men när han fann sig fri från alla vittnen, kastade han sig ned på knä för mig.
— Välkommen, min hulda, söta, himmelska flicka! Du som trots allt skall bliva min maka, välkommen! sade han. — Gud, vad du är vacker i afton! Litet blekare än vanligt; men hos dig är detta ännu ett nytt behag. O, vad jag har längtat till denna afton, och vad jag väntat på dig! Här har jag gått en hel lång timma och trott att du skulle ana därtill och komma ned en gång, du hårdhjärtade, kalla, elaka flicka, ty du har dock en fröjd av min längtan, min väntan, min plåga, eller huru?
Så här småjollrade han, och jag smålog till svar, och vi voro lyckliga, som endast och allenast tvenne älskande på jorden kunna det vara, Men det varade icke länge. Snart smäller det i sängkammardörren. Tante kommer ut, ovanligt väl och gentilt klädd. Onkel kommer även med högtidsmin och tusende artiga raljerier till mig och till Otto, utan att dock någonsin blanda ett enda. Nej, de voro skilda som olja och ättika, och de som gällde Otto plågade oss båda, ty de alluderade nästan alla på Malvina.
Men nu börja vagnar att rulla och även stanna. Tante Pauline kommer in, embrasserar tante Aline längre och kärvänligare än vanligt. Emilie säger:
— God dag, söta du! Kors, vad du ser ut! Blek som ett lik och mager som baron Binder. Vad skall här bliva utav i afton?
174
